Första kapitlet i farfars första bok

Min farfar föddes i en enkel familj i gränstrakterna av Östergötland och Småland år 1889. När han var sju år dog hans mamma. Hans pappa var inte särsklit intresserad av sin familj, utan reste runt på landsbygden som predikant. Pappan levde ganska gott och fick både mat och husrum och andra förmåner i egenskap av predikant, men han tog inte ansvar för sin familj, så när barnens mamma dog betraktades syskonen i princip som föräldralösa. Min farfar och hans syskon var för unga för att placeras i fattigstugan, så i stället såldes de på auktion. Det innebar att den som bjöd lägst för att ta hand om barnen fick ta över ansvaret för dem. I många fall var det ett billigt sätt att skaffa sig en livegen dräng eller piga.
Min farfar och hans syskon hade tur, för deras farmor bjöd allra lägst, så det var hon som fick ta hand om barnen. Farfar fick chansen att gå i lära som möbelsnickare, och han gick så småningom en lång gesällvandring.
På grund av de tråkiga barndomsupplevelserna avskydde min farfar kyrkan i hela sitt liv, och betraktade kyrkans män som skenheliga och egoistiska med dubbelmoral.
Med den informationen kanske ni blir lika berörda av det första kapitlet i min farfars bok som jag blir:
 
 
    Vårsolen lyste milt över det lilla samhället Björkmon, en majdag i seklets första år. Ett uppfriskande regn hade just fallit. Regndropparna hängde kvar i träden och glänste som diamanter när de träffades av solstrålarna. Lövknopparna svällde och öppnade sig så hastigt att man kunde se hur de rörde sig. Fåglarna höll vårserenad i häckar och buskage. Hela naturen jublade. Även i människornas sinnen ljusnade det. Våren hade äntligen gjort sitt intåg, efter en lång, kall vinter.
   I de små butikerna vid samhällets huvudgata stod innehavarna utanför de öppna dörrarna och njöt av den milda vårluften och solskenet.
   Allt var idyll. Ingen syntes ha någon brådska. Ingen brusande trafik rådde på gatan; blott en hästförspänd flakvagn, kom från järnvägsstationen med varor till "A.P. Perssons Speceri & Diversehandel". Några pojkar spelade kula på gatan, medan ett par andra hoppade omkring i de av regnet bildade vattenpölarna. Folk på gatan möttes med glada hälsningsrop, alla på samma tema - Nu har vi fått vår! eller, Nu har våren kommit på allvar!
   Utanför ett av husen dämpades rösterna, man böjde huvudena, männen tog av huvudbonaderna, man saktade in stegen och anlade en allvarlig min. På gatan var utlagd en kvadrat av granris, med ett kors i mitten.
    Här hade döden gjort sitt intåg, under det att livet spirade som starkast i naturen.
    På förstubron stod en tretton-fjortonårig pojke, i mörkblå konfirmationskostym, med sorgband på ärmen - och stirrade utåt gatan, med frånvarande blickar i de rödgråtna ögonen.
    I dag skulle hans mamma begravas. Inne i det ena av lägenhetens båda rum låg hon i sin enkla svarta kista, som stod uppställd på två stolar, med locket bredvid. Snart skulle det läggas på  - och sedan skulle han aldrig mer få se hennes kära ansikte, med de milda goda ögonen.
    Nu stod han alldeles ensam i världen. Inte en enda anhörig kände han till. Detta tänkte han emellertid inte på nu, och hade inte heller tidigare reflekterat mycket däröver. Modern hade varit allt för honom, liksom han varit det för henne. Han behärskades av den enda tanken: - Mamma är borta - död.
    Men det var inte nog med att han mistat sin mor - han skulle även skiljas från alla han kände. Han skulle bort från den plats där han tillbringat sin barndom sedan så långt tillbaka han kunde minnas. Ty redan i dag - efter begravningen - skulle han resa härifrån, till helt okända människor, om vilka han inte visste mer än att mannen var snickarmästare, hos vilken han skulle komma i lära.
     Inne i lägenheten sysslade ett par grannkvinnor med att duka ett kaffebord. Likbärarna och några grannar skulle bjudas på kaffe innan man for till kyrkogården.
     Olle - så hette pojken - hade stått, som bedövad, vid moderns kista i flera timmar och bara sett på henne, medan tårarna strömmat ned över hans kinder, tilldess att en av grannkvinnorna milt förde honom därifrån och uppmanade honom att gå ut för att få lite frisk luft.
- Du blir sjuk, Olle, om du fortsätter att gråta så där! Gå ut och gå ett slag! Det är ju så vackert väder - en riktig vårdag! sa hon övertalande.
     Han såg på henne med en blick, så svårmodig att hon förstummades. Han gick viljelöst ut, men stannade på förstubron. Under vanliga förhållanden skulle han inte behövt någon uppmaning att gå ut en dag som denna.
     Han skulle ha rusat ut för att lyssna om svalan eller lärkan hade kommit. Han skulle ha sökt efter de första vårblommorna, och om han funnit några, plockat dem för att lämna dem till mor - som glädjestrålande skulle tagit emot och tackat honom. Hon, som tyckte så mycket om blommor...
      Ändå fick hon inga blommor på sin kista! Endast ett par kransar av lingonris med några krokusblommor instuckna. Det var grannkvinnorna som bundit dem. Till en fattigbegravning på kommunens bekostnad bestods inga blomsterdekorationer.
- Jag är rädd att pojkstackarn sörjer så att han mister förståndet! sa den ena kvinnan.
- Ja, han var ju så fäst vid modern. Och inte att undra på det, hon var ju en sådan god mor! Och ingen annan har han ju haft att hålla sej till, sade den andra.
- Det är märkvärdigt att ingen enda släkting har uppenbarat sig.
- Ja, något underligt var det med henne. Sedan hon för mer än tio år sedan kom hit, har ingen sett att hon haft besök av någon från annan ort. Och aldrig talade hon om sina tidigare förhållanden.
- Men en rar och fin människa var hon - ingen kan säga annat! Och maken till pojke, att vara artig och väluppfostrad, finns då inte här i samhället.
- Ja, och i höstas började han ju i läroverket - han har ju så bra läshuvud säjs det. Nu ska han i snickarlära. Man får hoppas att han inte får fara alltför illa.
- Ja synd är det om pojken - det är då säkert!
 
 
   Om en stund anlände några svartklädda kvinnor, samt sex män iförda höga hattar. Alla tog Olle i hand och hälsade, somliga med några ord beklagande sorgen - andra med en tyst handtryckning. Olle bockade artigt - medan han skakade av snyftningar. Man samtalade lågmält medan kaffet dracks.
Alla samlades sedan omkring kistan ... Stod tysta, med allvarliga ansikten, under några minuter. Kvinnorna torkade sig i ögonen med näsdukarna. Några grät hörbart.
   Två av männen lade sakta locket på kistan. En av dem spikade fast det. När Olle hörde hammarslagen, brast han ut i hejdlös gråt, och rusade ut.
   De närvarande såg bestörta på varandra, och en av kvinnorna - som stått den avlidna närmast som väninna - följde eftr och sökte trösta honom.
Han satt på ett trappsteg, med händerna framför ansiktet och grät konvulsiviskt. Hon strök med handen över hans huvud och talade lugnande ord till honom.
- Vi måste ge oss av till kyrkogården nu Olle. Du vill väl följa din mamma till graven ... men om du tycker att du inte kan - så behöver du inte ...
Olle reste sig. Han lyckades kväva gråten.
- Jo visst, ska jag följa mamma -- till graven - sade han.
 
  Samma flakvagn, som för en stund sedan använts till att forsla varor till speceriaffären, stod utanför dörren, nu betäckt med ett svart bårtäcke.
De sex männen bar ut kistan och placerade den på vagnen, varefter processionen satte sig igång. Olle gick närmast efter vagnen, som den enda nära sörjande - därefter kommo de andra som varit närvarande i sorgehuset. Ytterligare några personer slöt sig till tåget, under den korta vägen fram till kyrkan, där prästen mötte. Han hälsade på Olle med synbar rörelse, tog honom vid handen och gick vid hans sida fram till graven.
     Prästen läste den övliga ritualens ord med fast stämma. Men då han fritt ur hjärtat, talade tröstens ord till den ende sörjande, brast stundom stämman och han måste göra paus, innan han förmådde fortsätta. Ingen av de närvarande hade sett prästen så rörd vid en jordfästning förr. Intet öga var heller torrt. Ingen kunde undgå att gripas av tragiken vid denna begravning.
    Olle släppte ner en liten bukett, gjord av blommor som grannkvinnorna hade tagit från sina krukväxter - i graven - och drog sig sedan tillbaka med ett kvidande. Han pressade samman läpparna så att de vitnade, för att hindra sig från att skrika högt.
    Prästen, vilken endast några dagar tidigare hade konfirmerat honom, tog honom åter vid handen och talade tröstande till honom. Orden gick Olle förbi, men den lugna varma stämman verkade lisande på hans bedrövade sinne.
   Begravningsgästerna - om man kunde kalla dem så - tog avsked av Olle och spred sig åt alla håll.

Kommentarer
Postat av: Mia

Fortsätt Fia...fortsätt <3

Svar: Tack, det ska jag göra.
Fia

Postat av: Anna-Lena

Vem har skrivit boken? Din farfar?

Svar: Ja, min farfar skrev på den under flera år. Men han hann aldrig publicera den.
Fia

2014-10-06 @ 21:52:51
URL: http://mammselen.blogg.se
Postat av: lillsyrran

Så målande beskrivet!

Svar: Jag tycker att det är så skickligt att ställa den vackra vårdagen med allt spirande liv mot sorgen och döden. Känslan av sorg blir extra kännbar på det sättet.
Fia

2014-10-07 @ 09:27:34
Postat av: Anna-Lena

Absolut värt att skriva ner den för nästkommande generationer. Och oss

Svar: Jag tycker också att den är värd att få läsas av fler. Det gäller att avsätta tid med jämna mellanrum och skriva rent.
Fia

2014-10-07 @ 20:31:53
Postat av: Monica Aronsen

Jag vill väldigt gärna läsa fortsättningen väntar på nästa gång❤️❤️❤️❤️

2014-10-07 @ 22:30:53
Postat av: Monica Aronsen

Jag vill väldigt gärna läsa fortsättningen väntar på nästa gång❤️❤️❤️❤️

2014-10-07 @ 22:30:56
Postat av: Monica Aronsen

Så fint skrivet om vårens första tecken väntar så på nästa stycke Fia fortsätt snälla, kraaaaamm❤️❤️❤️

Svar: Självklart måste även fortsättningen bearbetas, men det kanske kommer att ta lite tid.Kram tillbaka!
Fia

2014-10-07 @ 22:33:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback