Viktigt och hjärtskärande

Fick en så viktig kommentar på ett inlägg från i går, som handlade om den hårda verklighet som kan råda i skolans värld, med dolda maktstrukturer som kan göra tillvaron till ett helvete för vissa barn. Freja skrev så här:
 
Det gör ont i mitt hjärta att läsa. Dels för att skolan kan vara en så hård och otäck värld, dels för att min dotter hade samma situation i flera år på sin förra skola. Hon kom till klassen i ettan, då hade de flesta andra gått tillsammans ända sen förskolan. Det fanns ett fåtal ledare i klassen och de hade all makt, de andra lydde och lärarna verkade inte ens se strukturen. Min dotter stod emot. I fyra år stod hon emot och vägrade gå med på ledarnas krav. För det blev hon utstött och väldigt illa behandlad. Vi pratade med lärarna, med skolsyster, med kurator och psykolog, med rektor. Jag och mannen var med på skolan och gick på massor av möten. Inget funkade, inget blev bättre. Sen gjordes en enkät som visade att många barn mådde dåligt i klassen men dolde det. Psykolog och kurator började kartlägga vad som hände, och kom fram till det vi sett fyra år tidigare. att klassen leddes av två killar och två tjejer, och inte av lärarna. Då äntligen bröt de upp strukturerna och hennes sista år på den skolan blev lugnare och bättre. Men än i dag, tre år senare, har hon nästan inga vänner, och har svårt att fungera med jämnåriga, det är hjärtskärande att se. Samtidigt som jag är så stolt över att hon stod upp för sig och för andra svaga i klassen, alldeles ensam, i fyra år, utan att vika sig!
 

Det kan verkligen vara en tuff tillvaro för vissa elever. Jag lider med Frejas dotter, och förstår att hon måste ha haft många jobbiga dagar. Det är imponerande att hon vågade och orkade stå emot grupptrycket. Jag hoppas verkligen att hon hamnar i bättre grupper fortsättningsvis under sin skolgång.
Jag förstår att det kan verka konstigt att det kan pågå under lång tid utan att det åtgärdas, men det är verkligen inget lätt problem. De här "ledarna" är ofta experter på att dölja sitt spel, så att lärarna är de sista som upptäcker det. De kan ofta vara artiga, trevliga och sociala när vuxna ser och hör, och kan ofta uppfattas som positiva krafter som är bra för gruppen. Starka ledare är ju många gånger bra för grupper.
Sen kan spelet ske när man som lärare inte ser och hör, så att kamrater kan utesluta vissa utvalda med utstuderat grymma och raffinerade metoder. De kan kan vara mästare på att förnedra genom att inte svara på tilltal, att inte skratta åt personens skämt, men däremot skratta vid fel tillfälle. Det går att titta för länge, att undvika att titta (visa sitt ointresse) och att säga nedlåtande kommentarer när alla vuxna är utom hörhåll. Sen kan de köra ett spel och manipulera med andra elever i klassen, så att de går med på att vara elaka och delta i det osynliga spelet för att få tillhöra "rätt grupp". Väldigt få elever klarar och vågar signalera att det inte är ok, utan de spelar med och hoppas att det ska gå över någon gång. Om någon vågar "skvallra" kan det på ytan lösa sig, men den eleven kan mycket väl vara ute i kylan, och det blir en signal till andra att det inte är värt att säga något.
Om man som lärare börjar få en känsla av att något inte står rätt till, brukar man försöka vara uppmärksam på signaler, men det går inte att upptäcka vare sig elaka kommentarer eller blickar, och när man försiktigt frågar elever brukar de förneka eller ha konstiga förklaringar.
Ibland vill man bryta upp negativa grupperingar genom att stuva om i grupper i samband med gruppuppgifter eller diskussionsgrupper, och i all sin välvilja kan man då ställa till det ännu värre, genom att ovetande om det hela sätta ihop "offer och förövare", vilket kan få den utstötte att känna att det är outhärdligt att sitta och samarbeta men hela tiden känna sig som en oönskad gäst. Och fortfarande berättar ingen för lärarna om vad som pågår.
Det är den här lömska psykologiska terrorn som kan pågå så länge utan att det upptäcks, utan att det finns något att ta på och utan att det ska kunna åtgärdas. De flesta barn avstår också från att berätta något hemma, både de utsatta barnen, och de som mot sitt eget samvete deltar i utfrysning  av en klasskamrat, för de flesta är rädda för vilka konsekvenser det kan få att avslöja allt.
Jag förstår om föräldrar kan känna förtvivlan och uppfatta det som att skolan sanktionerar beteendet, men jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig att skolpersonal som verkligen upptäcker vad som sker avstår från att agera. Men det är ett komplext problem, otroligt sorgligt, och de utsatta barnen bär med sig sorgen och ärren i hela sitt liv.
Jag tror att det är viktigt att hitta bättre och effektivare verktyg för att komma tillrätta med den här typen av problem, så att andra elever i klassen vågar berätta om någon far illa.
Vi brukar regelbundet prata om olika maktstrukturer och ge exempel på det där med blickar, tystnad, hånfulla skratt och kroppsspråk så att eleverna ska förstå att vi känner till med vilka medel utfrysning ska ske. Vi jobbar verkligen på det, men vi måste jobba vidare.
 
Den här nya konstiga "mobbinghumorn" som sprider sig på tv och i radio har ju verkligen inte gjort saken bättre. Där sitter kända och populära personer och förolämpar varandra bortom all anständighet, som ett slags roligt skämt, och hela publiken skrattar och applåderar. Sen ser man hur de hårda orden och förolämpningarna ökar hos barnen, för de har ju fått lära sig att de populära kändisarna får säga så, publiken skrattar, föräldrarna skrattar när de ser programmet, och barnen får alltså signaler om att det är ok och roligt att förolämpa och säga nedlåtande saker till varandra. Allra roligast är det tydligen på program á la Parlamentet, om man förolämpar och hånar utseendet på olika sätt. Så när barnen säger elaka saker till varandra kan det antingen vara ett konstigt skämt med inspiration från underhållningsprogram på bästa sändningstid, eller så används det som täckmantel för att få chansen att vara riktigt utstuderat elak mot en kamrat.
Jag är så trött på elakheter!!!

Kommentarer
Postat av: Anna-Lena

Mycket klokt skrivet.
Ett stort problem som är så svårt att se och så svårt att lösa.

Svar: Ja jösses!
Fia

Postat av: Freja

Du beskriver precis som det var. Men en del av det som gjorde det jobbigt var att min dotter mycket tydligt kunde ge exempel på saker som hänt och visa hur lärarna reagerat, men det sågs ändå som att det var hon som hade problem och borde ändra sitt beteende. Det var det som var allra mest frustrerande!

Svar: Jag förstår dig verkligen. Finns det en möjlighet att vissa saker åtgärdades, men att den hårda sekretessen gjorde att bara de direkt berörda informerades?Det är ganska vanligt att barn och föräldrar känner sig svikna för de upplever att de inte blir tagna på allvar, men det kan pågå ett arbete som aldrig syns utåt pga sekretessbestämmelser. Det är minst lika frustrerande för personalen att inte kunna lugna oroliga föräldrar med att åtgärder är på gång.
Fia

2014-05-15 @ 21:40:08
URL: http://frejareddevil.wordpress.com
Postat av: lillsyrran

Kära Frejas dotter: Den styrka du har inom dig kommer du att ha mycket glädje och nytta av under ditt liv. Jag är imponerad av dig som är så klok och bra att du vägrade ställa upp på vad dessa "ledare" dikterade.
Var stolt över den du är. Allt kommer att bli bra.

Svar: Tycker också att det känns som om Frejas dotter är en stark tjej med imponerande mod.
Fia

2014-05-16 @ 06:23:25
Postat av: Freja

Initialt gjordes en insats, mobbingplanen drogs igång, men först efter att vi fått trycka på ordentligt. Då försvann de fysiska trakasserierna, men de psykiska, som skedde utanför lärarnas ögon, blev desto mer påtaglig. Dottern påtalade ofta för lärrna vad som hände på raster, och efterfrågade mer ingrepp av rastvakterna. skolan svarade då att de hade tillräckligt med rastvakter och att hon fick söka upp vakterna när hon behövde hjälp. Men när hon sökte upp rastvakterna stod de i princip alltid tillsammans och pratade och bad henne alltid vänta tills de talat klart, så hon ände inget stöd från dem allas. Dessutom var det dottern som fick gå hos en specialpedagog för att "få bättre kontroll över sina känslor", vilket hon redan hade. När hennes möten var avklarade fick jag se arbetsboken hon jobbat med och blev förbannad. För i den förutsattes i princip att de engrepp hon berättade om var något som bara fanns i hennes huvud, inte i verkligheten. Där någonstans satte dottern ner foten och sa att hon inte längre tänkte vara den som skulle ändra på sig, det var inte hon som gjorde fel. Hon är både stark och klok min dotter!

På den skola hon går nu har hon oxå svårt med kamrater, men här ser lärarna något annat hos henne. Hon har en mycket stark självkänsla, hon vet vem hon är, vad hon känner och tycker och vad hon vill. På många sätt är hon flera år mognare än sina klasskamrater, och då blir vänskapen svår att få att fungera. Jag hoppas det kommer att bli lättare för henne när hon kommer till gymnasiet!

Svar: Jag hoppas verkligen också att det blir bättre för henne på gymnasiet. Det blir ju en positiv omstart för många, och många hittar nya vänner som har samma intressen som de själva.Det låter som om hon verkligen har blivit missförstådd och illa hanterad. Det verkar underligt att skuldbelägga en elev som har signalerat om att något är fel.
Fia

2014-05-16 @ 21:32:12
URL: http://frejareddevil.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback