neverkeso

Och vi kan ju kanske göra något åt det om vi alla hjälps åt

 

Och jag kan garantera att det är värt att kämpa. Jag har en gammal vän och kollega som för ett och ett halvt år sedan fick besked om att hon hade bröstcancer. Hon skickade ett sorgset meddelande och berättade om sitt jobbiga besked, och det var så overkligt att just hon skulle drabbas. Hon var rörlig och aktiv, åt sunt, rökte inte, var måttlig med alkohol, var slank och levde allmänt hälsosamt.

Hon hade just varit på mammografi och fått besked att allt såg bra ut, men så upptäckte hon en konstig knöl i ena bröstet, och det visade sig att knölen inte syntes på mammografin. 

De fortsatta undersökningarna visade att knölen var elakartad, och så började hennes långa kamp. Operationer, cellgifter, mediciner och allt vad hon var tvungen att gå igenom. 

Vi bokade in en bestämd tid varje vecka då vi gick långa, långa promenader och pratade om allt mellan himmel och jord. Det märkliga var att vi ganska snart blev bekväma med att prata om livet och döden, vad som är viktigt och oviktigt, och hur man omvärderar det mesta när man befinner sig i kris.

Hon vanna den ena segern efter den andra. Metoderna funkade på henne. Hon fick ett nytt bröst och bröstvårtan från det andra bröstet delades systerligt i två delar och placerades en del på varje sida. Till slut vågade vi tro på att hon faktiskt var på väg att bli frisk. När vännen Ester och jag tillsammans med vår hjältinna bestämde oss för att gå på en utställning på Fotografiska i våras firade hon det genom att debutera utan peruk. I stället hade hon kortsnaggat hår, och hon var så snygg att Ester och jag blev alldeles rörda. 

I somras gjorde vi tre en ny utflykt, denna gången till Djurgården och Rosendals trädgård. Hon utstrålar den speciella styrka som bara den gör som har besegrat döden.

 

Och vi tre kommer att göra fler utflykter tillsammans, var så säkra!