neverkeso

Det här var en rubrik som kändes lite tuff. Antingen ska jag skriva något ytligt skämtsamt, eller så ska jag skriva den tanken som kom som ett hugg i magen när jag såg rubriken.

Mitt liv har förändrats drastiskt på några få år. Jag hade bott många år på samma ort, hade massor av vänner och anhöriga som jag kunde träffa ofta, var gift sedan jag knappt var torr bakom öronen och hade tre barn med massor av glada gulliga kompisar. Och inom en ganska kort tidsrymd har jag förlorat båda mina föräldrar, jag har skilt mig, flyttat, bytt jobb och mina barn har blivit vuxna och flugit ur boet. Så jag saknar mina barn och deras glada kompisar, deras muffinsbakande, deras roliga jippon och deras fritidsintressen som jag kunde engagera mig i. Jag saknar närheten till mina bröder och alla mina gamla vänner som bara kunde kliva in på en kopp fika. Jag kan åka till syrran och fika lite då och då, men vi bor inte precis nästgårds. Jag saknar mina gamla arbetskamrater som jag träffade även på fritiden. Jag saknar mina föräldrar som har lämnat många glada minnen efter sig. Naturligtvis var det jobbigt och smärtsamt att skilja sig efter ett långt och fint äktenskap, och jag kan sakna de ingifta släktingarna som har funnits i nästan hela mitt liv och som det inte känns alldeles naturligt att umgås med längre. När jag skilde mig, bytte jobb och flyttade hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur otroligt stor skillnad det skulle bli, hur otroligt ensam jag skulle känna mig.

Så den här rubriken kanske jag ska stå över? Men hoppsan, det blev ju ett inlägg ändå!