Bild från snöpromenad
Jag var ute och gick en långpromenad i det strålande vädret, och när jag insåg hur otroligt vackert det var grämde jag mig över att jag hade glömt att ta med kamera. Jag kunde inte heller ta bilder med telefonen, för jag har råkat lägga bort den, så den var inte heller med i fickan.
Så nu tänkte jag att jag ska beskriva det vackra så gott jag kan, så får ni försöka föreställa er hur fint det var.
.
Jag gick i strandkanten av en sjö, där det står mycket stora, knotiga träd i en lång rad. Det är ganska uppenbart att det en gång i tiden har varit en pampig allé, där det nu bara finns en knappt skönjbar stig kvar när det är barmark, och nu i det gnistrande snölandskapet får man äran att vara först att sätta spår i den bomullsliknande snön.
Isen låg på nästan hela sjön, täckt med ett tjockt snölager. När jag kom fram till en bro var det en svart rundel av öppet vatten. Där hade ett hundratal frusna änder samlats som en snattrande orkester. Över hela nejden låg snöröken som ett flor över landskapet. Himlen som hade varit knallblå hela dagen började anta en rosa nyans där den glödande solen var på väg ner, och när jag tittade åt andra hållet kunde jag se att månen var på väg upp.
Det var så vackert att jag nästan blev tårögd av hänförelse.
När jag efter en timme var på väg tillbaka hade solen försvunnit helt, och månen lyste alldeles klar från en mörkblå natthimmel. Snöröken hängde kvar över sjön och änderna simmade runt, runt, tätt tillsammans som för att värma varandra i det iskalla, svarta vattnet. På varje gren hängde stora sjok av snö, i såna mängder att det var obegripligt hur den kunde hänga kvar utan att ramla ner.
.
Ok, kunde ni se det framför er?
Kommentarer
Trackback