Ett minne dyker upp

När jag tittade på bilden av bladlusen kom jag att tänka på en entusiastisk entomolog (insektsforskare) som var inblandad i en del av min utbildning i biologi. Han brann verkligen för sitt ämne och visade oss med glödande intresse sina samlingar av olika insekter.
När han talade om vandrande pinnar berättade han om deras fortplantning och livscykel på ett sätt som fick oss alla att längta efter att gå hem och skaffa en stor odling med pinnar. På samma sätt beskrev han en massa intressanta saker om gråsuggor, vilket gjorde att flera av oss skaffade en egen liten gråsuggeodling hemma. Jodå, jag hade mina gråsuggor i flera år, kände lite saknad när jag slutligen släppte ut dem i rabatten. Vid det laget hade gråsuggorna förökat sig och levt hos mig i flera generationer.
Jag har självklart även haft vandrande pinnar i omgångar, akvarier med diverse invånare samt ett antal andra djur. Mina barn har fått stå ut med mycket.
För att återgå till den entusiastiske entomologen så visade han oss sin fantastiska lus-samling. Han hade löss från all världens hörn, både olika sorters bladlöss, pälslöss, ängrar och med stor stolthet visade han oss sina fina vägglöss. Det hade tydligen varit svårt att få tag i dem. (Men nu har de ju tydligen kommit tillbaka och är inte alls så svåra att få tag i....burr!). Plötsligt såg han lite sorgsen ut och sa att han saknade en sorts lus, som han verkligen ville ha till sin samling. Han saknade nämligen flatlöss. Och så tittade han runt på oss, lite uppfordrande skulle jag vilja påstå, som om någon av oss skulle kunna bidra till hans samling. Ingen i gruppen löste problemet åt honom, så jag hoppas att han lyckades få sin lus på något annat sätt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback