Igår åkte vi med några klasser till en annan liten ort för att titta på den skolans avslutningsmusikal. Föreställningen var jättehärlig med entusiastiska ungdomar och smittande spelglädje. I ett av numren deltog en tjej som sjöng ett vackert ledmotiv tillsammans med två rappande killar. De var väldigt duktiga och medan applåderna dånade efter det uppskattade numret knackade en person i bänkraden på min ena axel. Jag vände mig om och tittade på kvinnan som satt där.
- Tjejen som just sjöng räddade du livet på för tio år sedan! Kommer du ihåg det? frågade kvinnan mig.
Först förstod jag ingenting och tänkte att det var en halvgalen person som satt där, men när hon påminde mig om händelsen som utspelade sig för tio år sedan kom minnet tillbaka och jag mindes plötsligt alla detaljer.
......
För ca tio år sedan var jag ute och gick på trottoaren till en liten gata i den lilla småstaden där jag bodde då. Längs min vänstra sida låg en lång skolbyggnad. Skolbyggnaden var byggd i en mycket brant terräng så mot gatan låg en souterrängvång och åt det andra hållet låg lokalerna nästan två våningar högre upp. Det var alltså en väldigt brant backe från skolgården ner mot gatan. Från toppen av den backen hörde jag plötsligt ett skrik. En kvinna stod högst upp i backen med två små barn. Den ena lilla flickan satt på en trehjuling och kvinnan hade först haft ett fast grepp i bakdelen på cykeln, men plötsligt tappade hon taget och trehjulingen rusade ner mot gatan med en stadig acceleration. Jag hann få en uppfattning om vad som hände, hörde mammans förskräckta skrik och såg den lilla flickan stora, skräckslagna ögon där hon satt på en trehjuling med pedaler som piskade runt i sin bana med en allt högre hastighet. Ute på gatan var en buss på väg från ena hållet och en tung lastbil från det andra.
Jag har väl aldrig sprungit så fort i hela mitt liv, men jag hann i alla fall fram och lyckades få tag i cykelstyret. Smällen mellan mig och flickan var stenhård så jag for med ett brak hårt i backen och den lilla flickan gjorde en luftfärd och landade lyckligtvis på mig. När vi låg där i vår lilla dammiga, blåslagna hög dundrade bussen förbi oss knappt två meter därifrån....
Mamman kom rusande och undrade hur det hade gått. Vi var alla väldigt uppskakade och insåg med stor tacksamhet att allt hade gått bra. Jag upptäckte en liten stund senare att jag blödde från några skrapsår på armar och ben och att jag hade brutit två fingrar, men i jämförelse med vad som hade kunnat hända med den lilla flickan och bussen.....huuuu!
....
Mamman såg att jag kom ihåg hela händelsen, så hon log och fortsatte:
-Jag tänker så ofta på det du gjorde, och XX kommer ju inte ihåg dig och det som hände, men vi brukar säga till henne att du är hennes skyddsängel.
Och vad hände då? Jo, där satt jag i salongens mörker och lyssnade på nästa nummer och grät en skvätt.
Tänk att få vara någons skyddsängel - vilken ära!!
