neverkeso

Sent på eftermiddagen hördes det plötsligt ett muller över nejden och en grupp vildsvin kom störtande över ängen. Allt gick väldigt snabbt och när det uppvirvlade dammet hade lagt sig var djuren redan utom synhåll.

På kvällspromenaden ner till havet hördes lite stilla sorl och musik från en fest i närheten, men annars var allt tyst och stilla. Nästan stilla, för plötsligt bröts tystnaden då en gädda slog sig upp till ytan och ritade upp ett långt, silverglittrande streck på den spegelblanka, kvällsmörka vattenytan. En dopping sökte sin kvällsmat och dök upp långt ifrån den plats där den dök ner i det svarta, mörka, blanka.

På vägen tillbaka rasslade löven lite lätt i den milda kvällsbrisen och gruset knastrade lite lätt vid varje steg. När skogen öppnade sig en aning och lät en äng få breda ut sig kom en morkulla hastigt knirpande över våra huvuden, nästan samtidigt som ett rådjur dansade fram över ängen med några höga, graciösa hopp.

Fyllda av ödmjukhet över skådespelet i naturen smög vi vidare och drog in den friska skogsluften i våra lungor.

Då kom en uggla fullständigt ljudlöst glidande mellan träden. Undrar om den lyckades knipa en mus till kvällsmat?

Midsommardagen inleddes med ännu en storslagen syn : högt över våra huvuden svävade en hök så majestätiskt på vindarna, nästan utan att röra sina vingar.

Vackert. Mäktigt. Jag är så tacksam över att jag har fått förmågan att njuta så mycket av naturens skönhet.