neverkeso

Ja, det är faktiskt ganska roligt. I klassrummet har vi projektor i taket, tillgång till datorer och möjlighet att visa både filmklipp och olika digitala presentationer. Vi kan även scanna det vi skriver på tavlan och spara som dokument som vi mailar till elever som tex har dyslexi eller har varit frånvarande. Eleverna är måttligt imponerade.

Men tar vi fram en OH-projektor från bakre regionerna och visar bilder på den eller demonstrerar enkla försök som blir genomlysta av OH-lampan och syns på väggen tycker de att det är jätteroligt. Vet de att de ska få arbeta med brännare, provrör eller olika vätskor i kemikaliebehållare med spännande form och färg står de och hänger på låset och tjatar om att få komma in i salen redan innan lektionen har börjat. En diaprojektor skulle få dem att bli tårögda av lycka, allra helst en manuell där man fyller på bilderna under bildspelets gång, två i taget och skjuter bildhållaren från sida till sida medan man byter bild. Om de dessutom skulle få höra den skrapiga rösten från en POGO-pedagog-rulle skulle deras lycka vara gränslös.

Eleverna är inte imponerade av den nya tekniken, utan de vill mäta, väga, laborera, blanda och undersöka och skriva och rita och fundera. Det är ofta en svår balansgång att behålla de rätta momenten från förr och plocka in användbar ny teknik för att det ska bli så bra som möjligt. Vi har några som förespråkar att eleverna ska arbeta helt utan böcker, och att allt no-arbete ska ske digitalt, där eleverna har varsin dator där de utför både laborationer och beräkningar digitalt. Men visst låter det råtråkigt! Tänk er att de sitter och jobbar med ett program om skelettet där de har olika interaktiva övningar på sin dator. Jämför med att de får känna på skelettet som står på sin ställning i klassrummet, där de får röra och vrida på lederna och jämföra med rörligheten i den egna kroppen. Det är alltid med skräckblandad förtjusning de känner och tittar och och frågar: "Är det ett riktigt skelett?"