Droppen som urholkade...

Jag har kunnat hålla modet uppe under min pappas sjukdomstid, och det har gått bra att prata både skämt och djupaste allvar med honom. När jag insåg hur väldigt sjuk han var och att han bara hade en kort tid kvar att leva grät jag lite, men lyckades hålla ihop ändå. När jag fick den akuta kallelsen till sjukhuset utan att hinna i tid brände tårarna bakom ögonlocken, och när vi tog farväl i hans sjukrum grät vi alla.
De senaste dagarna har jag plockat med hans kläder, papper och övriga ägodelar. Vi har sagt upp telefonabonnemang, lägenhet, försäkringar, bokat begravning och allt annat praktiskt som hör till. Jag har tittat på hans favoritfotografier och snörvlat lite åt vissa motiv. Jag har träffat goda vänner som har beklagat sorgen, och jag har känt hur ögonen har blivit blanka, men jag har kunnat behärska mig från att falla i gråt.
Och så idag lyssnade jag på Helena Bergström som var dagens sommarpratare. Hon berättade om några gumsar som slaktades när hon var barn, och då brast det plötsligt. Jag grät floder över de stackars slaktade gumsarna och stackars Helena Bergström som bara var ett litet barn och inte visste att de skulle slaktas.
Det är konstigt att det aldrig går att förutsäga vad som ska locka fram tårar.

Kommentarer
Postat av: Anna-Lena

Det är sant.

2011-07-30 @ 21:46:58
Postat av: elena cn

Men ibland är det så skönt när det väl kommer...

Postat av: Ester

Varm kram.

2011-07-31 @ 10:02:41
Postat av: R:s mamma R

Oavsett när det kommer så är det skönt att äntligen få släppa loss allt det man går och bär inom sig.Många goa kramar från oss i stuvsta.

2011-07-31 @ 22:46:08
Postat av: carolina

Jag tror att vi alla måste släppa lite ibland!



Kramar till dig//

2011-08-01 @ 23:01:04
URL: http://nilspersgarden.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback