Möte på tunnelbana
Jag klev på tunnelbanan och slog mig ner mittemot en kvinna som satt och log så vänligt. Jag tog fram en bok och började läsa. Då undrade hon vad boken hette. Jag berättade då att det var en gammal bok (från 1941) av Jan Fridegård, med titeln "Torntuppen". (Jag har lovat min pappa att läsa den boken för att man enligt honom får en annan syn på döden då. Den beskriver döden på ett mycket speciellt sätt. Vackert och befriat)
Hon tittade noga på mig och så sa hon:
- Vilket språk läser du på?
- Svenska. Det är en svensk författare.
- Jaha, jag undrade bara vilket språk du hade. Jag kan inte se det på dig.
- Nej, men det kanske man inte alltid kan vara helt säker på.
- Jag är från Polen. Det kanske syns?
- Det kanske det gör, men jag vet inte riktigt hur man ska se det? (Förutom alla män som är fulla och har stor mustasch, som Lech ni vet)
Så plockade hon upp en liten prydlig trave med små blad av hushållspapper ur fickan. Alla blad var hopvikta på mitten och med ett vänligt leende sträckte hon fram ett alldeles vitt, hopvikt ark av hushållspapper mot mig.
- Vill du läsa det här? Det är väldigt intressant!
Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag borde väl ha tackat ja och tagit emot hennes "intressanta text", men jag blev så förvånad att jag tackade nej med hänvisning till min bok. Då fortsatte hon att erbjuda andra resenärer lite intressant läsning, men alla tittade lika häpet på hennes små hushållspappersark och kom sig inte för med att ta emot något papper.
Sen kom den lilla damen tillbaka till mig. Hon tittade på mina fötter och frågade om jag dansar balett. När hon fick veta att jag inte gör det nickade hon eftertänksamt ner mot mina fötter och sa att det såg ut som om jag gjorde det.
Till saken hör att jag har inte särskilt tjusiga fötter. De är liksom korta och breda och korviga och inte alls eleganta.
Till slut vände sig den lilla damen med ett strålande leende mot oss andra i vagnen och så förkunnade hon:
- Jag ska gå av på nästa station. Hoppas ni får en riktigt, riktig bra dag.
Och faktum är att vi alla nog kände oss lite gladare av hennes vänliga avskedshälsning. Även om hon var en lite märklig kvinna.
Hon tittade noga på mig och så sa hon:
- Vilket språk läser du på?
- Svenska. Det är en svensk författare.
- Jaha, jag undrade bara vilket språk du hade. Jag kan inte se det på dig.
- Nej, men det kanske man inte alltid kan vara helt säker på.
- Jag är från Polen. Det kanske syns?
- Det kanske det gör, men jag vet inte riktigt hur man ska se det? (Förutom alla män som är fulla och har stor mustasch, som Lech ni vet)
Så plockade hon upp en liten prydlig trave med små blad av hushållspapper ur fickan. Alla blad var hopvikta på mitten och med ett vänligt leende sträckte hon fram ett alldeles vitt, hopvikt ark av hushållspapper mot mig.
- Vill du läsa det här? Det är väldigt intressant!
Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag borde väl ha tackat ja och tagit emot hennes "intressanta text", men jag blev så förvånad att jag tackade nej med hänvisning till min bok. Då fortsatte hon att erbjuda andra resenärer lite intressant läsning, men alla tittade lika häpet på hennes små hushållspappersark och kom sig inte för med att ta emot något papper.
Sen kom den lilla damen tillbaka till mig. Hon tittade på mina fötter och frågade om jag dansar balett. När hon fick veta att jag inte gör det nickade hon eftertänksamt ner mot mina fötter och sa att det såg ut som om jag gjorde det.
Till saken hör att jag har inte särskilt tjusiga fötter. De är liksom korta och breda och korviga och inte alls eleganta.
Till slut vände sig den lilla damen med ett strålande leende mot oss andra i vagnen och så förkunnade hon:
- Jag ska gå av på nästa station. Hoppas ni får en riktigt, riktig bra dag.
Och faktum är att vi alla nog kände oss lite gladare av hennes vänliga avskedshälsning. Även om hon var en lite märklig kvinna.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Vilken speciell liten tant men möt världen med ett leende och du möts av världen med ett leende....
kram Tingeling
Postat av: Erik "Semlan"
Avvikande kan jag skriva, med tanke på senaste fototrissens tema. ;-) Klart avvikande betéende, på min ära.
Men trevligt att hon spred glädje, det kan ofta saknas i tunnelbanevagnarna...
Trackback