neverkeso

En av mina arbetskamrater är ledig från jobbet den här terminen för att läsa geologi. Hon har ständigt nya uppgifter som innebär att hon ska beskriva, kartlägga och identifiera ett antal stenar som ligger sorterade i en låda. Några av uppgifterna får hon utföra på skolan, eftersom man ska bedöma om arbetsuppgiften skulle kunna fungera med våra elever. De laborationerna genomför vi tillsammans, när dagens lektioner är avslutade.
Det låter kanske inte så vansinnigt roligt, men vi är ju naturvetarnördar, så vi är lättroade och sitter entusiastiskt och skrapar, väger och bedömer stenar medan mörkret faller utanför klassrumsfönstret.

Idag ingick det i uppgiften att vi skulle gå ut till ett närbeläget berg och identifiera bergarten. När vi satt och stirrade in i berget, och lite då och då reste oss upp och strök lite ömt över den skrovliga ytan samtidigt som vi diskuterade magmatiska och metamorfa strukturer, ivrigt antecknande i vårt protokoll, fick vi plötsligt besök. En liten pojke stod avvaktande och tittade på oss med allvarliga ögon.
- Vad gör ni egentligen? frågade han och såg ut som om vi var ena konstiga prickar.
- Vi undersöker berget, svarade vi lite frånvarande.
- Varför då?
- Vi ska se vad det är för sort.

Vid det laget var pojken övertygad om att vi var spritt språngande galna, så han backade lite långsamt, och sen satte han fart mot sina kompisar. Ett litet ögonblick senare var berget fullt av smygande småpojkar som kikade upp från olika små skrevor för att titta på de konstiga kvinnorna som med djup koncentration oavvänt stirrade in i berget.