neverkeso

Idag har jag varit i Hultsfred. Nu tänker ni förstås att jag har stått lite halvpackad och skrikit mig hes nedanför en scen, med all min packning liggande i ett blött, lerigt tält.
Nejdå, jag hälsade på mina släktingar som bor i Vena alldeles intill Hultsfred. Där tillbringade jag hela mina somrar, tills jag var sex år. Övriga året bodde vi i Stockholm.
Det var skönt att åter få höra den lugna, vänliga dialekten, och få träffa mina släktingar som inte ens kan stava till stress. Det verkar inte finnas något som rubbar lugnet hos en smålänning. Jag svängde in på gårdsplanen, där min favoritsyssling stod och krattade gruset. Vi hade inte träffats på över 20 år, och det var ett spontanbesök från min sida, men när jag hoppade ur bilen sa han lugnt:
- Jasså, är det du som kommer, vad roligt (och så ska ni tänka er den repliken utan att "r" hörs,ungefär som Raskens låter).
Han sa det med ett tonfall som om jag hade åkt till kiosken och tillbaka ungefär. Ingen förvåning eller någon översvallande reaktion, utan bara ett lugnt konstaterande (som kändes helt äkta).

Sen ägnade vi den närmaste timmen åt att inspektera gården för att se vad som var förändrat, och prata gamla minnen.
När vi satt och fikade nämnde han att det hade varit svårt att sova på natten, för musiken från Hultsfredsfestivalen hade hörts ända dit, tvärs över skogen, 1,5 mil bort.

Och så suckade han lite och sa att det antagligen skulle bli ännu högre ljud nästa vecka, när Metallica ska uppträda i Hultsfred. Men han var inte speciellt uppriven. Han är ju smålänning.