neverkeso

Jag läste i en av kvällstidningarna att en tvååring hade blivit illa biten av en hund, och det gav mig en tråkig flashback.

När min mellersta dotter var ca 2 1/2 år (den äldsta var 5 1/2 och yngsta dottern var ännu inte född) var vi och hälsade på hos några kompisar, som hade varit grannar med oss, men precis hade flyttat till ett nytt hus. De hade en 8 månader gammal forsteh, som våra barn ofta hade lekt med.
Vi satt i deras matrum och fikade, och jag satt vid bordet i en kökssoffa tillsammans med mina tjejer. När min mellantjej hade fikat klart skulle hon klättra ner från soffan och gå iväg och leka lite grann. Ni kan föreställa er hur en liten tjej på drygt två år bökar lite för att komma ner från en hög soffa.
Plötsligt hörde vi hur det small till under bordet, och så hördes ett kort skrik, men sedan blev det tyst, förutom ett par hundkäkar som slog ihop ett par gånger. På bråkdelen av en sekund hann vi inse att det var vår tjej som hade blivit biten av hunden, så jag flög upp och var på väg in under bordet.
När jag drog fram henne var det en fruktansvärd syn. Ansiktet såg ut som en blodig massa och hon var helt livlös. Jag kände mig fullständigt tom och hann tänka tankar som: "Undrar om man ringer ambulans även om ens barn är dött?".
Sen agerade min man och jag som robotar. Det kändes som en evighet fast det säkert inte tog många sekunder. Jag fick en trasa av kompisen som jag torkade Y i ansiktet med. Då såg vi att ansiktet fanns kvar, men vi trodde att ögonen var borta. När jag lyckades torka lite till såg vi att ögonen fanns kvar. Hon hade puls och andades svagt, men var medvetslös. I ansiktet var det några små sår, men uppe på skallen var skinnet uppfläkt i ett sår som var drygt 12-13 cm långt. Det var fruktansvärt, som en sned skalpering!
Jag tryckte ihop såret med ena handen, och bar henne med den andra, samtidigt som kompisarna snabbt lindade en filt om henne. Det var nämligen en svinkall marsdag med massor av snö och hala vägar. Det gick inte att få tag på någon ambulans, det skulle ta minst en halvtimme innan den kom, så vi var tvungna att åka iväg själva i vår bil.
Maken rusade ut och startade bilen, kompisarna fick på mig ett par skor, där jag stod med vår blödande unge i famnen,och så fick stora tjejen stanna kvar hos kompisarna medan vi åkte iväg.
Jag kunde inte släppa taget om hennes huvudsvål, så jag kunde inte spänna fast mig i bilen, och så åkte vi så fort vi vågade utan att vara fastspända på snöiga vintervägar. Åkturen gick bra, och efter ca 20 minuter kom vi till jourläkaren.

Y var fortfarande medvetslös, och vi rusade in och fick lägga henne på en brits, där hon blev undersökt. Läkaren och sjukskötaren hade direktkontakt med en kirurgavdelning för att konferera om hur de skulle göra. De var oroliga att det skulle kapslas in en massa bakterier som skulle orsaka infektioner om de sydde ihop ett hundbett, men å andra sidan var de tvungna att sy ihop ett så stort sår.
När de gav henne en stor stelkrampsspruta rakt in i såret på huvudet brast det för mig och jag bara störtgrät. Då blev de oroliga att de skulle behöva ta hand om mig också, men jag förklarade att chocken hade släppt när jag visste att hon fick hjälp, så jag behövde bara gråta av mig lite.
Till slut sydde de ihop såret med minst 15 stygn, och så limmade de ihop några småsår i ansiktet, bland annat under hakan och under ena ögat. Därefter fick hon ett jättebandage över hela huvudet, och efter drygt en timme vaknade hon ur medvetslösheten, men självklart var hon helt groggy.
Dagen efter var hon trött och hängig, och hon pratade inte längre. Inte ett ord sa hon på flera dagar, så vi var oroliga att hon hade fått en hjärnskada av smällen. Lyckligtvis återhämtade hon sig och började prata igen efter någon vecka, så det var ingen bestående hjärnskada, bara en mycket kraftig hjärnskakning.

¤ Det stora ärret har med åren flyttats upp från pannan så att det sitter ungefär i hårfästet, som ett stort Harry Potter-ärr.  Hon betraktar ärret som en självklar del av sig själv, och hon vill inte slipa bort det.

¤ Hunden fick leva vidare tills han höll på att hugga en liten halvårsbaby något år senare. Då fick han gå till  de sälla jaktmarkerna.

¤ Vänskapen blev en aning ansträngd, eftersom de behöll hunden.

¤ Jag hatar fortfarande när hundar ligger under bord, och framför allt tycker jag fortfarande att det är obehagligt när barn ska in under bord tillsammans med hundar.

¤ Jag får lite puls när jag skriver det här, för jag återupplever skräcken jag kände.

¤ Dotter Y och våra andra döttrar har inte blivit rädda för hundar efter den händelsen.

Uppdatering: Så här ser ärret ut nu.