neverkeso

Blyg? Inte Neverkeso.

Jag har tagit mig friheten att gästblogga - men eftersom denna blogg faktiskt tillhör "Neverkeso" så tänkte jag ha henne som ämne. Sitter nämligen inne med en del fakta, sen får vi se om hon publicerar eller inte.

"Neverkeso" och jag låg i barnvagn samtidigt i en då nybyggd söderförort. På den tiden fanns inte Keso, så vi var lyckligt ovetande om det trauma som skulle drabba oss senare i livet...

Vi blev äldre och lekkamrater. Det var nästan alltid sommar och solsken och vi kammade gräs. Det var en tidig version av att leka hårfrisörska. Vi klättrade i berg, lekte tjuv och polis och hoppade rep - med andra ord var som barn är mest. Jag var vansinnigt blyg för Neverkesos äldre Kesobröder. De var så stora och bullriga (Kesosyster fanns inte då). Jag var rent allmänt vansinnigt blyg. Det var inte Neverkeso. Hon var en framåt och påhittig lekkamrat och min sorg var stor när hon flyttade med sin Kesofamilj precis när vi skulle börja lekis.

Dock lärde vi oss skriva ganska tidigt och skrev brev till varandra. Från början "Hej hur mår du? Jag mår bra." men med åren blev breven längre och längre och längre tills de började anta romanform. Det gick väl ca en roman i veckan åt vardera håll och vi började även blanda in våra brevbärare genom att skriva frågor utanpå kuverten. Jag är ganska säker på att det var "Neverkeso" som tog det initiativet. Från början var det nog mest lite av medlidande t.ex. - "Tycker du det är jobbigt att kånka de här tunga breven uppför alla trapporna så ofta?" Så småningom var det rena enkätundersökningar på hela kuverten och vi lärde känna våra brevbärare ganska bra. För min egen då 14-åriga del så var jag livrädd att möta "min" brevbärare i trappan - det hade varit höjden av pinsamhet. Antagligen hade Neverkeso bara tyckt det vore kul att möta sin. (Hur var det egentligen Neverkeso?)

Ja, vi träffades ju också då och då och när vi var 16 år var vi mogna för att cykelsemestra på Gotland. Tyckte vi. Minns inte vad våra föräldrar tyckte och hur vi fick igenom det hela utan att någon la sig i våra planer och vår packning...Vi hade mycket lite pengar med oss. Jag hade typ "tömt spargrisen" och den var inte fet. I källaren hittade jag ett gammalt 2-manstält som pappa hade semestrat i på 40-talet. Det var lite malätet - men vadå? Det skulle ju vara sommar och sol. Ett litet Meta-kök (går på någon slags tabletter) och en liten stekpanna, samt kastrull - hej och hå! Nu hade Keso gjort entré i mjölkdiskarna och  ja, Kesohistorien har ju redan redogjorts för av Neverkeso. Vill bara tillägga att vi döpte den till "Urban" (Keson, alltså) och att vi spillde flitigt när vi åt den. Det sista spillde vi ut utanför en kyrka - då hurrade vi och sen sjöng vi "Härlig är jorden".

Nu var det ju så att det regnade och blåste en del och det malätna tältet höll emot ganska dåligt. "Neverkeso" som inte var blyg såg till att vi fick bo i festlokalen på ett Folkets hus i Kapellskär som hyrdes av ett gäng hippies med långt hår och långa skägg och en bebis som hette Alma Josefina Karolina, tror jag. Fint namn, men i mitten av 70-talet hette inte barn så och vi tyckte synd om ungen. Vi stekte alltså vårrullar i vaselin på vårt Metakök på scenen och på kvällen spelade vi kort med hippisarna.

När vi sent nästa dag kom fram till Bunge efter en lång cykeltur och fått upp vårt tält så tyckte Neverkeso att vi behövde lite manligt sällskap. Vi hade spanat in ett par jämnåriga killar i ett annat tält med cyklar utanför. Neverkeso gick helt frankt dit och ropade genom tältduken "Hej, vill ni spela Hej knekt med oss?"  Det ville de, vi spelade halva natten och sen fick vi trevligt sällskap till och på Fårö. Där sov vi på stranden och kastade kastrull och var allmänt "Wild and crazy".

Hem åkte vi med färjan på midsommarafton eftermiddag. Vi åt pizza på båten - det var en ny upplevelse. När vi kom hem till Neverkeso på midsommarnatten vill jag minnas att vi bakade pepparkakor! (Vad fick vi degen ifrån? Inte kan vi ha gjort den?) Jag är nästan säker på att det var Neverkesos idé.

Sammanfattningsvis - Neverkeso framstår som en lugn, klok, behärskad och eftertänksam person, men jag säger bara det - under ytan...Detta är naturligtvis bara ett pyttelitet axplock. Återkommer kanske någon gång med "Tågluffen-75" - håll i er!

"Kesokompis"

Uppdatering: Jag är blyg! Och jo, jag har faktisk fortfarande kontakt med min gamla brevbärare. Jag brukade gå ut med hans hund när jag var i 14-15-årsåldern och inte fick ha hund för mina föräldrar.