Tyst middag

När jag utbildade mig var en av mina kurskamrater hörselskadad. Hon var inte helt döv, men hade kraftigt nedsatt hörsel så hon hade varierande hjälpmedel. Ibland hade vi en teckentolk närvarande,och ibland fick vi alla sätta på oss mikrofoner och föra samtal på ett disciplinerat sätt, så att hon kunde uppfatta vad vi sa. Vi fick inte prata i munnen på varandra, och vi var tvungna att titta på henne när vi talade, så att hon skulle kunna läsa på våra läppar.

Vid något tillfälle berättade hon för mig att hon var väldigt intresserad av teater, och jag fick en inbjudan till en fest som hennes avdelning i De Hörselskadades Förening skulle ha. Det skulle börja med en teaterföreställning, och sen skulle det bli middag och fest.
Teaterföreställningen blev en stor upplevelse för mig. Skådespelarna agerade, och föreställningen var jätterolig. MItt bland skådespelarna stod det teckentolkar uppställda. En stod tex mitt på ett matbord där skådisarna satt och låtsades äta. Sen fanns det hörselslingor, och någon form av textförstärkning. Det var helt fantastiskt att se en sån föreställning, och det fick mig att bli medveten om att det finns massor av sätt att göra kulturen tillgänglig för alla, även om man har någon form av funktionshinder.

Och sen var det dags för middag. Och vad hände då? Jo, det satt säkert 100 personer i rummet, bänkade till den delikata måltiden. Och det blev knäpptyst! Ingen sa ett ord! Alla tecknade till varandra! Och jag satt helt isolerad i sällskapet. Jag förstod ingenting! Tills en tjej förbarmade sig över mig - och tolkade! Hon översatte teckenspråket muntligt, så att jag skulle kunna hänga med. Hon berättade att det fanns en del helt döva personer i lokalen, andra hade varierande grad av hörselnedsättningar, och så fanns det nära och kära som var hörande, men som behärskade teckenspråket perfekt. Alla de personerna kunde kommunicera utan problem, men jag som inte kunde teckna lärde mig en läxa.


Kommentarer
Postat av: Inger Maryissa

På ett jobb jag haft fanns en kvinna som var helt döv, men hon var helt otroligt och visste mera än oss andra vad som hände runtomkring.
Hon och jag blev nära väninnor, och vi hade så roligt tillsammans, och jag lärde mig en del teckenspråk även om en del tecken blev påhittade för att vi skulle förstå varanda, för det gjorde vi...
Ibland behövde vi bara titta på varandra, och vi visste genast vad vi båda tänkte...
Vi hade så trevligt tillsammans och med mycket skoj och bus.
För det var ju ganska kul att kommunicera, även på flera meters avstånd och de andra fattade ingenting ;-)
Genom henne fick jag mycket insikt i de dövas värld, och lärde mig så mycket.

Postat av: Pialotta/Kaffebönan

Du beskrev detta på ett mycket fint sätt.. Så där fast tvärt om upplever ju de icke hörande våra "kalas".
En av mina bonusbarn jobbar med hörselskadade barn, så jag har en liten susning om det där..
Hon har gått lång utbildning för konsten att göra sig hörd med de "dövas samhälle". Inget man lär på en Kafferast precis.
Alla borde kanske gå en kurs i teckensråk i alla fall för att lära sig de nödvändigaste tecknen..
Jag tycker det är så fasionerande att se när de hörselskadade pratar med alla sina andra sinnen med varann:-)
Ha de fint..
Kram

2007-09-16 @ 13:16:10
URL: http://kafferasten.blogg.se
Postat av: Maria Ebbeskog

Ja jag önskar också att flera kunde teckenspråk. Jag är hörselskadad och i min släkt kan ingen teckna. Men jag är van att sitta tyst vid middagar då det är flera andra. Om jag vill veta vad de pratar om så ber jag dem att skriva till mej. Men tyvärr så får man bara veta lite vad de pratar om.

När jag började i Alviksskolan så blev jag ofta utanför när alla satt i matsalen och tecknade till varandra för jag kunde inte så mycket teckenspråk då.

2007-11-11 @ 13:57:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback