neverkeso

När jag gick i högstadiet tror jag att dygnen var mycket längre. Hur kan det annars vara möjligt att jag hann ägna mig åt gymnastik/akrobatik flera gånger i veckan, spela handboll ett par gånger i veckan, simma ett par gånger i veckan, läsa ut i stort sett en bok om dagen, sköta skolan på ett acceptabelt sätt och skriva massor av brev? Och med massor av brev menar jag verkligen MASSOR av brev.
Mest av allt skrev jag till M i Motala (tidigare i bloggen omnämnd som Kesokompis). Vi hade bott grannar från födseln tills min familj lämnade storstan för en liten småstad. Efter ett par år flyttade M med sin familj till Motala. Men M och jag fortsatte att hålla kontakt. Vi skrev brev med jämna mellanrum, och med stigande ålder skrev vi allt oftare, för att i tonåren fullständigt explodera i brevskrivande. Vi skrev långa, djupsinniga, vemodiga, roliga, ytliga och fantsifulla tankar. Det kunde vara ett tiosidors tätskrivet brev som vi skrev i rasande fart och postade omedelbart. Så fort vi fick brev skrev vi ett svar som vi postade i stort sett med vändande post. Det betyder att vi hann få 2-4 brev var per vecka när vi var som mest aktiva under ett par år.
Och när vi skrev så där ofta började vi involvera våra brevbärare. Det började med några små lustiga kommentarer på kuverten, och då brevbärarna på båda orterna var bussiga nog att svara blev det en tradition att få en brevbärarhälsning på kuverten. Den tidens blogg, kanske :)
Vi hade till och med en massa frågor på kuverten, där brevbäraren skulle kryssa i olika alternativ, och på det viset fick vi med tiden ganska god kännedom om dem och deras liv. Jag har fortfarande kontakt med "min" brevbärare ibland.

Fast det har gått så många år kan jag fortfarande hämta posten med en stor förväntan. Jag minns hur roligt det var med nya brev. Men numera är det mest kallelser till cellprovtagningar och information om pensionsplaceringar och sånt. Och aldrig några hälsningar från brevbäraren!