neverkeso

Jag har en granne som just har trillat dit. Ni vet, först kommer de lite, ja nyförälskat upphetsade och berättar att de har fått följa med till golfbanan. Då vet man att de snart är fast. De berättar att det var underbart att prova på, det var skönt att vara i friska luften, och det var skönt att röra på sig i flera timmar. Ja,ni har hört argumenen själva, det här förnekelsestadiet när de påstar att de har kontroll på tillvaron och kan sluta när de själva vill.
Sen blir det allt oftare. De köper egen, begagnad utrustning och åker och spelar på egen hand. Fortfarande är de lika lyriska, lite nyfrälsta. I takt med att deras handikapp förbättras köper de allt dyrare utrustning och spelar allt oftare. Nu kan de inte längre sluta. De är fast.
Sen är det fullständigt kört.Det har blivit ett gift. Man kan se dem på golfbanan klockan sex på morgonen, i dimma och regn. Fortfarande försöker de påstå att det är härligt och ofarligt. Även om regnet öser ner är de besatta av tanken att gå till nästa hål, och till nästa, och till nästa....Varje avklarat hål är en kick. De är absolut fast i det här skedet. Kan INTE lägga av. Som ett sätt att markera sin tillhörighet i golfkretsen klär de sig i nästan likadana kläder. Dyra kläder. Medlemsavgifter och startavgifter kostar. Snart börjar det märkas på ekonomin. Rent socialt avskärmar de sig från omvärlden och umgås mest med andra golfare. Det går utför. Även på jobbet lyckas de hitta andra golfare att prata med, att umgås med. Snart är isoleringen från omvärlden ett faktum.
Och det finns de som likt hyenor i Afrika dras till golfen, men inte riktigt är med. De håller till i golfträskets utmarker. Jag talar om alla caddies. De släpar runt väskor och gör vad som helst bara för att vå vara nära, nästan få vara med. Ja, det är för sorgligt.